När en person  blir sjuk så handlar allt om partnern. Barn/ungdomar får oftast inte veta så mycket de vill och blir inte erbjudna samtal. Oftast blir änkor/änkemän erbjudna att gå i gruppsamtal. Det är inte alla barn/ungdomar som vill detta men jag tycker att det ska finnas en möjlighet om man vill. Kan inte sluta tänka på alla små barn som ska förlora eller har förlorat en förälder som alla glömmer bort. Ska ändå inte barnen prioriteras i samhället? Små barn kan ju må mycket sämre än vuxna för det kan vara svårt att ta till sig allt. Små barn ska inte behöva gå igenom en förälders död när de inte ens är myndiga. Men däremot kommer alla par att splittras förr eller senare, kall sanning men det är ju så. Jag tycker att det är oerhört viktigt att fånga upp alla barn som faktiskt också behöver någon att prata med. Barn har ofta djupare tankar än vad vi vuxna kan förstå.

Det sägs att man går igenom olika faser när något tragiskt händer. Jag tror att det kan gälla många men absolut inte alla. Man är inte onormal bara för att man har andra faser man går igenom. Men detta är nog vanligast:

1. Chockfasen

   Den här fasen brukar komma först. Allt känns overkligt och det är svårt att ta in och ta till sig att den man älskar är borta. Denna fas brukar inte hålla i sig så länge. Trots att jag inte var beredd på att min pappa skulle dö så gick jag aldrig igenom den här fasen. Direkt när mamma kom in i mitt rum och frågade om jag ville med till sjukhuset för att personalen sa att de tyckte det kunde vara bra förstod jag. Sedan när vi inte fick komma in i rummet direkt så blev det ännu verkligare. Innan kunde det ju handlat om att han blivit sämre.

2. Reaktionsfasen

   Den här fasen kan vara i upp till flera månader. Man kan känna känslor som vrede, saknad, sorg, saknad, oro och övergivenhet. Jag känner väl att den här fasen aldrig riktigt försvinner utan att komma tillbaka när man minst anar det.

3. Bearbetningsfasen

   Under den här fasen tänker man mycket på vad som har hänt men oftast ur ett nytt perspektiv. Händelsen blir en del av sitt liv.

4. Nyorienteringsfasen

   Den här fasen gör att man känner att man kan gå vidare i sitt liv. Personen som är död kommer självklart alltid att finnas med en. Precis när någon dött så tänker man personen hela tiden men kan ibland tänka på andra saker i livet. I den här fasen tänker man på andra saker i livet hela tiden men kan ibland tänka på personen som dött. Man tänker på personen varje dag men det är inte det som dominerar ens tankar.

Skrev med en kvinna idag på ett forum om en av de värsta sakerna som finns. Hon kommer snart att dö och nu undrade hon hur man berättar för barnen. Det måste vara så oerhört svårt att veta att man ska lämna sina barn och sin man och ändå försöka ha styrkan att trösta dem under tiden. När man pratar med barn är det ju viktigt att inte använda ord som "somna in" eftersom det kan vara skrämmande och göra att barnen får svårt att somna då de kanske kommer tro att de själva inte kommer vakna mer.

Jag tycker att det är viktigt att prata med sina barn även om de inte är små. De undrar också vad mamma/pappa tänker om sin sjukdom, hur illa det egentligen är och om framtiden. När min pappa var sjuk kommer jag ihåg att det jag inte vågade fråga honom någonting om sjukdomen mer än om han hade ont eller så. Jag var rädd att göra honom mer ledsen eller att visa att jag var ledsen inför honom. Självklart tänkte han på detta hela tiden men man ville ändå inte... Det är svårt att förklara men det var kanske så att om ingen pratade om det fanns det inte på samma sätt. Man ville hela tiden vara stark för hans skull.

När man precis förlorat en nära person eller vet att man snart ska göra det så raseras hela ens värld. Men de flesta är väldigt duktiga på att dölja det. Man kanske tror innan att man är stark och kommer klara av det, men det handlar inte om hur stark man är. Man kan vara väldigt stark som person men ändå kan hela ens värld vändas upp och ner. Jag tror att det är viktigt att visa omgivningen hur dåligt man mår just den dagen och våga berätta om någon frågar, inte bara svara att allt är bra som alla människor är programmerade att svara. Men de flesta gör det och omgivningen pustar ut och tror på det man säger. Det är inte lätt att stå bredvid och veta att något hemskt har hänt heller. De flesta vet inte hur de ska reagerar och tyvärr gör många det felet att de håller sig undan istället eftersom de vill ge personen lite "space". Men var inte rädd! Det enda felet du faktiskt kan göra är att hålla dig undan. Att säga fel saker har personen antagligen förståelse för och det är bättre att säga rakt ut att du inte vet vad du ska säga men att du finns där om personen behöver prata.

Blev riktigt lycklig när jag läste om en flicka som föddes alldeles för tidigt, men överlevde. Hon var den minsta i Sverige som fötts och överlevt. Hon vägde bara 307gram!

Självklart vill man väl försöka! Jag blir lite rädd när jag läser så många gånger som läkarna skulle avbrytit graviditet och vård. Tänk om de gjort det. Hon överlevde och lever än idag trots att de ville döda henne i magen. Det är lite läskigt att tänka att man får göra abort fram till vecka 22 medan 50% av alla barn som föds i vecka 23 överlever. En vecka mellan liv och död.

Läste precis om en kvinna som tvingades vänta på att föda sitt döda barn! Det hade då redan varit död i fem veckor och hon fick vänta ytterligare en hel vecka innan hon fick ut sitt barn. Ett barn i månad 4 har utvecklade lungor och kan redan öppna och stänga sin lilla mun. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt fruktansvärt! Tänk på vad som kunde ha hänt. Man behöver ju knappast vara Nobelpristagare för att förstå att det är farligt att ha något dött inom sig, båda psykiskt och fysiskt. Allt på grund av långa köer. Fanns det ingen som kunde väntat med att göra abort en vecka så hon kunde fått gå före? Jag vet att man inte får tänka så i Sverige eftersom allt ska vara så politiskt korrekt hela tiden, men tänk om några av de över 30 000 (år 2008 var det 38 000 enligt Socialstyrelsen) aborter som sker varje år i Sverige hade kunnat haft skydd! Så att akuta fall kanske hade prioriterats. Jag tycker att det är värre att en kvinna som längtar efter sitt barn och får veta att det dött måste vänta med att få ut det om man jämför med en kvinna som tänker "jag struntar i skydd, det är ändå så svårt att bli gravid" som ska göra en abort.

Satt och kollade runt på Aftonbladet.se och hittade en artikel som berörde mig väldigt mycket. Den handlar om en flicka som dog i cancer. Mamman skrev lite om kampen mot cancer. Den kampen är så fruktanvärt många som gårr igenom. Den är hård och orättvis. Även om jag inte känner något barn personligen som gått igenom det här kände jag så väl igen mig i det som stod om att barnen inte fick ta hem några kompisar. Första gången jag skulle träffa min svärfar, som också hade leukemi, kommer jag ihåg att man inte fick gå nära honom på grund av smittorisken. Jag var ofta livrädd att jag skulle ha en förkylning på gång så han skulle bli smittad. En förkylning kunde ju innebära döden för honom. När jag läste artikeln funderade jag på hur man som förälder klarar av att ta hand om sina andra barn, men det är väl något man helt enkelt måste. Men mitt i detta helvete måste man inte bara få sörja själv utan man måste trösta hela sin familj. Föräldrar är starka varelser helt enkelt.

Läste precis om en kvinna som dog på grund av en magoperation. Tyvärr vet man ju om att risken finns att man inte överlever om man gör just en sådan operation. Men just i detta fallet verkade det handla om att de kom åt kroppspulsådern. Jag hoppas verkligen för familjens skull att det inte var läkarnas fel. Jag tror att det är lättare att ta sig igenom sorgen om man vet att det som hände inte hände på grund av en miss. Jag vet själv att när någon dör så undrar man om någon i världen kunde gjort mer och det är en väldigt jobbig känlsa som kan ta tid att ta sig igenom. Tänk då om någon faktiskt kunnat göra mer...