När en person  blir sjuk så handlar allt om partnern. Barn/ungdomar får oftast inte veta så mycket de vill och blir inte erbjudna samtal. Oftast blir änkor/änkemän erbjudna att gå i gruppsamtal. Det är inte alla barn/ungdomar som vill detta men jag tycker att det ska finnas en möjlighet om man vill. Kan inte sluta tänka på alla små barn som ska förlora eller har förlorat en förälder som alla glömmer bort. Ska ändå inte barnen prioriteras i samhället? Små barn kan ju må mycket sämre än vuxna för det kan vara svårt att ta till sig allt. Små barn ska inte behöva gå igenom en förälders död när de inte ens är myndiga. Men däremot kommer alla par att splittras förr eller senare, kall sanning men det är ju så. Jag tycker att det är oerhört viktigt att fånga upp alla barn som faktiskt också behöver någon att prata med. Barn har ofta djupare tankar än vad vi vuxna kan förstå.

Läste precis ett uttalande om att det är en lögn när man säger till ett barn "vilken fin teckning du har gjort" fast den inte ser ut som det som barnet säger att det är. Jag håller inte med. Visst finns det säkert dem som ljuger men jag anser att om ett barn har gjort en teckning är den ju fin utifrån vad barnet är kapabel till att faktiskt göra. En treåring kan inte måla som en vuxen. Kan de då inte vara duktiga trots detta? Kan inte ett barn vara duktigt för sin ålder bara för att man inte kan se vad strecken föreställer? Genom att säga "vad fin" tror jag att de flesta faktiskt menar att den är fin på sitt sätt och för att barnet har gjort så gott han/hon kan. Bara för att man inte kan ställa ut barnets teckning anser jag att den kan vara fin i alla fall, trots att det bara är streck.