De kanske har hittat botemedel mot just den cancersorten pappa hade. Det känns både skönt eftersom av de som får den dör de flesta, samtidigt som man hade hoppats på att de funnit detta tidigare (eller att pappa blivit sjuk senare). Började tänka på att pappa levt idag om den första läkaren hade lyssnat på honom. En enda liten undersökning hade gjort att han levt idag. Han bad att få den men läkaren ansåg att det var onödigt. Tänk om jag hade vetat detta, inte för att jag kanske hade kunnat göra något men tänk om man hade kunnat be läkaren att lyssna på pappa som aldrig klagade i onödan.

De som kanske är botemedlet är bröstmjölk. Känns lite som ett skämt just nu (som man har så det räcker och blir över). Men det verkar fungera. Frågan är hur de ska få tillräckligt med mjölk för att hjälpa alla sjuka?

Testade min gamla dopklänning på min son häromdagen. Den satt jättebra och han var väldigt söt i den. Nu är mer frågan om jag vill att han ska döpas i den. Det är en släktklänning som min mormor sydde (hon var sömmerska). Men av en hel del anledningar känner jag att jag inte vill ha den. Sen kom min mans moster och hittade hans gamla dopklänning. Ska bli spännande att se den. Är fortfarande lite inne på att sy en själv. Kunde vara lite kul. Bara det att syslöjd aldrig riktigt varit min grej...

Har bestämt mig för att snart börja träna igen. Har saknat det. Kunde inte hoppa när jag var gravid (det var smärtsamt) men nu så! Läste att det finns ett pass där man kan ta med sig sin baby på. Kanske man skulle prova?

Just nu ligger min son i mitt knä och skrattar högt - och sover. Jag undrar verkligen vad en bebis kan drömma som är så roligt? Det är riktigt kul när han gör så. Det sägs att bebis drömmer redan i magen. Det måste ju vara om ljud och ljus som de kan uppfatta, något annat finns ju inte. Tror ju inte de drömmer om navelsträngen direkt.

Det sägs att man går igenom olika faser när något tragiskt händer. Jag tror att det kan gälla många men absolut inte alla. Man är inte onormal bara för att man har andra faser man går igenom. Men detta är nog vanligast:

1. Chockfasen

   Den här fasen brukar komma först. Allt känns overkligt och det är svårt att ta in och ta till sig att den man älskar är borta. Denna fas brukar inte hålla i sig så länge. Trots att jag inte var beredd på att min pappa skulle dö så gick jag aldrig igenom den här fasen. Direkt när mamma kom in i mitt rum och frågade om jag ville med till sjukhuset för att personalen sa att de tyckte det kunde vara bra förstod jag. Sedan när vi inte fick komma in i rummet direkt så blev det ännu verkligare. Innan kunde det ju handlat om att han blivit sämre.

2. Reaktionsfasen

   Den här fasen kan vara i upp till flera månader. Man kan känna känslor som vrede, saknad, sorg, saknad, oro och övergivenhet. Jag känner väl att den här fasen aldrig riktigt försvinner utan att komma tillbaka när man minst anar det.

3. Bearbetningsfasen

   Under den här fasen tänker man mycket på vad som har hänt men oftast ur ett nytt perspektiv. Händelsen blir en del av sitt liv.

4. Nyorienteringsfasen

   Den här fasen gör att man känner att man kan gå vidare i sitt liv. Personen som är död kommer självklart alltid att finnas med en. Precis när någon dött så tänker man personen hela tiden men kan ibland tänka på andra saker i livet. I den här fasen tänker man på andra saker i livet hela tiden men kan ibland tänka på personen som dött. Man tänker på personen varje dag men det är inte det som dominerar ens tankar.

Den här vintern har det verkligen varit mycket snö. Jag är en väldigt frusen person men jag har knappt tänkt på att det är snö precis överallt. Jag bryr mig knappt. Men nu har jag ju en liten person som tar all min tankeverksamhet. Men när man ska gå ut så tänker jag alltid på att han ska vara ordentligt klädd så han inte fryser. Detta brukar jag tänka så mycket så att jag glömmer helt bort att klä på mig själv. Brukar bara ha ett linne under jackan och totalt glömma bort vantar, mössa och halsduk. Huvudsaken är ju trots allt att han är varm och nöjd :) Även om jag känner mig dum varje gång jag glömmer bort mig själv...

Inatt somnade inte vi förrän kl. 06.40 Då tänker nog många att det beror på vår son. Men nej. Han sov HELA natten. Jag vet inte varför vi var vakna så länge men ingen av oss var trötta. Det är vi däremot idag. Vääääldigt trötta.

Skrev med en kvinna idag på ett forum om en av de värsta sakerna som finns. Hon kommer snart att dö och nu undrade hon hur man berättar för barnen. Det måste vara så oerhört svårt att veta att man ska lämna sina barn och sin man och ändå försöka ha styrkan att trösta dem under tiden. När man pratar med barn är det ju viktigt att inte använda ord som "somna in" eftersom det kan vara skrämmande och göra att barnen får svårt att somna då de kanske kommer tro att de själva inte kommer vakna mer.

Jag tycker att det är viktigt att prata med sina barn även om de inte är små. De undrar också vad mamma/pappa tänker om sin sjukdom, hur illa det egentligen är och om framtiden. När min pappa var sjuk kommer jag ihåg att det jag inte vågade fråga honom någonting om sjukdomen mer än om han hade ont eller så. Jag var rädd att göra honom mer ledsen eller att visa att jag var ledsen inför honom. Självklart tänkte han på detta hela tiden men man ville ändå inte... Det är svårt att förklara men det var kanske så att om ingen pratade om det fanns det inte på samma sätt. Man ville hela tiden vara stark för hans skull.