Ligger ner i sängen och känner mig hur pigg som helst.

Någon som gillar att sjunga? Här kommer i så fall en av mina favoritlåtar just nu med text så det är bara att skråla på så högt ni kan (kanske inte just nu med tanke på vad klockan är men imorgon):

Innan min pappa dog kunde man inte föreställa sig hur det skulle kännas. Man trodde man visste. Man trodde att man kunde tänka sig in lite. Men det kan man inte. Saknar honom så fruktansvärt mycket. Det finns så mycket osagt och så mycket saker man ville göra innan det var för sent. Men nu är det för sent och jag kommer aldrig någonsin kunna göra något åt det. Aldrig. Det är tufft men man måste ta sig igenom. Men det tar sån tid. Känns inte riktigt som att jag är mig själv sedan han dog. Eller är detta mitt nya jag helt enkelt? Man kanske inte kan bli sig själv igen för man är en annan person? Känns nästan så ibland. Det är nog bara att acceptera att man ser på saker helt annorlunda och att man reagerar på saker på helt andra sätt än innan. Som att man får en klump i magen så fort någon säger minsta lilla om att deras nära och kära har åkt ambulans till sjukhuset eller som en vän till mig som har ont i vänster arm. I stället för att tänka att det ordnar sig så tänker man "tänk om personen snart inte finns mer" och alla tusen tankar runt om, hur det ska gå för personens familj och så vidare. Allt på bara en sekund. För nu vet jag att det inte alltid alls går som man hoppas och längtar. Var rädda om varandra och ta människors sjukdomar på allvar.

Nu är det dags att sova snart och vakna upp till en ny och underbar dag med mitt hjärta!

Jag kan inte somna. Mannen ligger tryggt bredvid och sover likt ett litet änglabarn. Total tystnad i övriga lägenheten, det enda som hörs är mina fingrar som slår mot tangenterna och datorns tysta surr. Jag tror att det beror på att jag helt enkelt har lite för mycket att tänka på just nu. Sen är det rätt mysigt att vara vaken sent. Fast väldigt tråkigt att vara vaken helt själv. Kanske ska titta på någon serie eller film så jag kan somna. Vaknar man för sent på morgonen efter känns det ju nästan som om hela dagen är förstörd. Har riktigt ont i ryggen idag också. Som vanligt. Men det är bara att bita ihop och stå ut. Längtar tills imorgon. Hörde något om en överraskning jag skulle få... Jag undrar vad det kan vara.

Borttappad Motivation. Kännetecken: stor och användbar. Hittelön till den som kan hitta min försvunne Motivation!

Nu behöver jag motivation! Hur hittar man det? Känner att jag aldrig kommer ro detta i land. Måste verkligen skärpa mig nu och ge järnet. Det är inte lång tid kvar nu så det är väl bara att kämpa. Men det känns som om jag kommer misslyckas redan innan jag har försökt, kan man verkligen lyckas om man har den inställningen? Känns som ett ekorrhjul. Ingen motivation och dålig inställning. Någon som har lite tips och råd hur man kan göra? Behöver nog bara fundera lite för mig själv för att inse att jag vill detta så mycket så det kommer gå i alla fall!

 Nu när hösten är här blir man alltid lite extra sugen på att gå ut och leka med elden. Eldkonst är något jag verkligen brinner för :)

Sen måste man väl bjuda på ett gammalt eldminne. Det var precis när jag lärt mig att blåsa eld så stod jag och två andra tjejer ute och blåste i vinden. Jag kom på en idé jag skulle testa och böjer mig fram för att blåsa mellan benen. Jag tänkte på hur vinden blåste så att jag inte skulle få elden på mig. Men något gick riktigt snett i min planering. När jag blåser tittar jag såklart vad jag gör och möts till min fasa av det stora eldklotet! Min första tanke var "nu kommer jag bli flintskallig!". Den tanken försvann knappast heller när jag känner lukten av bränt hår! Jag kom att tänka på ögonbryn och ögonfransar, hur skulle jag se ut utan dem?! Jag hör hur tjejerna bredvid mig drar förskräckt andan och jag känner mot huvudet att håret åtmindstone är kvar. Jag går snabbt fram till en av tjejerna och frågar lite smått i panik "har jag några ögonbryn kvar?". Självklart kunde jag ju känna att de var kvar, men i paniken frågar man ju inte "kan du titta efter om små tussar av mina ögonbryn har försvunnit och om det ser konstigt ut". Hon sa att de var kvar och jag drar en lättnande suck. En liten hårslinga hade fattat eld men hade bara krusat sig lite så det var ingen fara. Akta er när ni leker med elden!

Här blåser jag eld ute i min gamla trädgård:

Borde kankse börja lära mig planera lite bättre. Ska upp vid 07.00 och kommer antagligen inte kunna sova på ett par timmar. Har vetat om att jag ska upp så tidigt länge så jag borde kanske vänt tillbaka dygnet vid det här laget... Men nej, tvärtom. Inte så smart. Men nu är det bara att försöka ta sig upp och iväg imorgon bitti. Kallt kommer det nog vara också. Fast det är det värt tror jag. Kanske kan vila en liten stund när vi kommer hem runt 10.00 istället. God natt.

Sitter och tittar på filmen Braveheart tillsammans med min man i höstmörkret. Hade det varit sommar hade det kanske funnits lite ljus kvar... Jag har bara sett den filmen en gång tidigare, kommer knappt ihåg den så det ska bli kul att se den igen. Har för mig att den är bra i alla fall.

Idag när jag var på väg hem gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag har börjat gå som en anka! Seriöst, jag vaggade fram och fick nästan slänga fram mina stela ben för att ta mig fram. Eller när jag tänker närmare på det hade man nog avlivat en anka som hade gått på det viset jag gjorde. Det var ingen skön promenad. Hoppas att det gått över tills imorgon så man kan gå normalt igen.

Ibland blir jag så stressad att jag inte knappt kan se klart. Det enda man ser är allt man måste göra och konsekvenserna som skulle kunna komma om man inte gör det borde. Det är då när allt känns som att det ska braka ihop som man borde sätta sig ner, försöka ta det lugnt, och tänka att man har det faktiskt ganska bra. Det räcker ju med att läsa vilken tidning som helst i några sekunder för att upptäcka hur lyckligt lottad man är som lever och är frisk. Även om man kanske inte har så mycket pengar just en månad eller känner lite panik inför framtiden så kommer det antagligen att ordna sig på något vis. Nu menar jag absolut inte att man ska gotta sig i andras olycka, sånt hatar jag väldigt mycket, utan jag menar bara att man har tur som faktiskt lever över huvud taget. Jag vet hur det känns att vara den där "fan vilken tur att jag inte är henne" och det gör ju knappast att man mår bättre. Man känner sig som ett objekt folk kan jämföra sig med bara för att de ska kunna må så mycket bättre själva. Självklart vill jag att folk ska må bra men jämför er inte hela tiden med andra.