När jag fick reda på att min pappa hade cancer blev jag knappt orolig. Jag var 16 år och det var något som sades i förbifarten och vad jag kände det som, väldigt lättvindigt. Jag tänkte att de flesta överlever ju så det är nog ingen fara. Senare samma dag skulle jag på en julfest. Jag bröt ihop inne på en toalett och två av mina vänner försökte trösta mig. Jag fick en känsla av att jag ljög om något och en känsla av att jag lurade mina vänner för att få uppmärksamhet. Det var ju så klart inte så men min hjärna försökte nog lura mig. Jag ville inte bli tröstad för jag ville inte att det skulle vara så att jag “lurade” dem. Det kändes som att min pappa ändå skulle bli frisk så varför skulle jag sitta och gråta? Det var väl onödigt? Sen att två av mina vänner tyckte synd om mig när han ändå skulle överleva kändes ju bara som en lögn och som att jag var elak mot dem. Men det var ingen lögn. Det var ingen lätt sjukdom. Det var värre än jag någonsin trott.