Nu ska jag och Anton iväg till Josefine & Axel för att äta lunch på stan och sedan gå på bio ikväll. Men först ska vi till en affär med massa konstnärsmaterial. Har inte varit där innan så det ska bli kul! Måste skynda mig eftersom vi ska vara där om ungefär 10 min.

Läste precis om en kvinna som tvingades vänta på att föda sitt döda barn! Det hade då redan varit död i fem veckor och hon fick vänta ytterligare en hel vecka innan hon fick ut sitt barn. Ett barn i månad 4 har utvecklade lungor och kan redan öppna och stänga sin lilla mun. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt fruktansvärt! Tänk på vad som kunde ha hänt. Man behöver ju knappast vara Nobelpristagare för att förstå att det är farligt att ha något dött inom sig, båda psykiskt och fysiskt. Allt på grund av långa köer. Fanns det ingen som kunde väntat med att göra abort en vecka så hon kunde fått gå före? Jag vet att man inte får tänka så i Sverige eftersom allt ska vara så politiskt korrekt hela tiden, men tänk om några av de över 30 000 (år 2008 var det 38 000 enligt Socialstyrelsen) aborter som sker varje år i Sverige hade kunnat haft skydd! Så att akuta fall kanske hade prioriterats. Jag tycker att det är värre att en kvinna som längtar efter sitt barn och får veta att det dött måste vänta med att få ut det om man jämför med en kvinna som tänker "jag struntar i skydd, det är ändå så svårt att bli gravid" som ska göra en abort.

Ligger ner i sängen och känner mig hur pigg som helst.

Någon som gillar att sjunga? Här kommer i så fall en av mina favoritlåtar just nu med text så det är bara att skråla på så högt ni kan (kanske inte just nu med tanke på vad klockan är men imorgon):

Innan min pappa dog kunde man inte föreställa sig hur det skulle kännas. Man trodde man visste. Man trodde att man kunde tänka sig in lite. Men det kan man inte. Saknar honom så fruktansvärt mycket. Det finns så mycket osagt och så mycket saker man ville göra innan det var för sent. Men nu är det för sent och jag kommer aldrig någonsin kunna göra något åt det. Aldrig. Det är tufft men man måste ta sig igenom. Men det tar sån tid. Känns inte riktigt som att jag är mig själv sedan han dog. Eller är detta mitt nya jag helt enkelt? Man kanske inte kan bli sig själv igen för man är en annan person? Känns nästan så ibland. Det är nog bara att acceptera att man ser på saker helt annorlunda och att man reagerar på saker på helt andra sätt än innan. Som att man får en klump i magen så fort någon säger minsta lilla om att deras nära och kära har åkt ambulans till sjukhuset eller som en vän till mig som har ont i vänster arm. I stället för att tänka att det ordnar sig så tänker man "tänk om personen snart inte finns mer" och alla tusen tankar runt om, hur det ska gå för personens familj och så vidare. Allt på bara en sekund. För nu vet jag att det inte alltid alls går som man hoppas och längtar. Var rädda om varandra och ta människors sjukdomar på allvar.

Nu är det dags att sova snart och vakna upp till en ny och underbar dag med mitt hjärta!

Jag kan inte somna. Mannen ligger tryggt bredvid och sover likt ett litet änglabarn. Total tystnad i övriga lägenheten, det enda som hörs är mina fingrar som slår mot tangenterna och datorns tysta surr. Jag tror att det beror på att jag helt enkelt har lite för mycket att tänka på just nu. Sen är det rätt mysigt att vara vaken sent. Fast väldigt tråkigt att vara vaken helt själv. Kanske ska titta på någon serie eller film så jag kan somna. Vaknar man för sent på morgonen efter känns det ju nästan som om hela dagen är förstörd. Har riktigt ont i ryggen idag också. Som vanligt. Men det är bara att bita ihop och stå ut. Längtar tills imorgon. Hörde något om en överraskning jag skulle få... Jag undrar vad det kan vara.