Samhället vill ofta måla upp att det är barnens fel om de är jobbiga, att föräldrarna är offer för sina barn. Men uppfostran är det ingen som talar om. Kärlek istället för hat och förakt är det ingen som talar om. Kalla mig gärna naiv men jag tror att "jobbiga" barn beror på föräldrarna. Tyvärr visar TV program som "Supernanny" och folk börjar göra så på sina barn trots att de säger att den metoden endast ska användas i extrema fall. Egentligen skulle alla föräldrar gå en utbildning i hur man ska bete sig mot barn. Men samhället fungerar så att vem som helst kan skaffa barn utan att det krävs någon vetskap om vad man ger sig in i. Ingen kunskap alls behövs. Men andra saker behöver man utbildningar och kurser i för annars är man en fara. Menar då samhället att föräldrar utan kompetens, logiskt tänkande och som kan tänka sig att ge barnet en örfil om den gör "fel" inte är en fara? Tydligen. Sen om barnet växer upp med dåliga föräldrar som inte kan ta hand om sina barn på ett eller annat sätt blir stökiga har de självklart en diagnos. Det är ju så vi i samhället löser våra problem. På enklast möjliga sätt. Vi sätter en diagnos på barnet som inte behöver annat än kärlek kanske och inte tänker vi på att denna diagnos kan vara totalt ödesdigert för barnet i framtiden. Men vad tror ni är lättast att säga? "Ditt barn har en diagnos, det är synd om barnet" eller "Det är er det är fel på, ni måste lära er att göra rätt med ert barn", tyvärr tror jag på det första. Vem finns till för barnen? Vem ser att ett barn far illa? Vem vågar anmäla detta? Oftast: ingen. Vi är fega för att anmäla för att vi vill ju inte själva bli anmälda och varför ska man lägga sig i andras liv...

Såg förresten ett bra program som faktiskt inriktade sig på föräldrarna. Blev verkligen berörd av det och ägna gärna en halvtimme till att se det.

Det finns ett ord som är så otroligt viktigt och det är CIVILKURAGE. Om fler skulle ha det tror jag att fler i samhället skulle må bättre. Våga säga ifrån när ni ser något hända som inte får ske!